Sandra Andersson

Har ni fått känslan av att ni inte känner era vänner så
bra som ni trodde att ni gjorde?
Den känslan har jag fått ibland, låg och tänkte på det förut.

När ens vänner inte mår bra, märker man inte det då?
Borde man inte reagera på andra sett än att bli sur direkt det 
händer någonting? 

Alkohol är ett beroende. Helt enkelt livsfarligt.
Har läst rätt mycket om alkohol och det sägs att om man har eller har
haft någon med alkoholproblem i släkten så är det större risk att man 
själv drar sig till alkoholen när man mår dåligt. 
Stämmer det? Just nu känns det som att det gör det i alla fall. 

De senaste helgerna har jag reagerat på alkohol som ja aldrig gjort 
tidigare. Jag brukar va den personen som blir glad på fyllan men på 
senare tid har jag blivit aggresiv och otrevlig. Inte slagits direkt men 
betet mig illa mot mot både främlingar och folk som jag älskar och bryr mig om. 
Liksom, varför gör man det? 

Hur lyckas alkoholen ta över kropp/hjärna och säga saker som man 
egentligen inte menar? Saker som man aldrig skulle säga nykter. 

Och hur kan man ta åt sig av det folk säger på fyllan när man vet att 
det är ens vän som pratar, som är för full och bara snackar strunt? 
Klart man kan bli sur för stunden men det känns ju onödigt att prata vidare 
om det dagen efter, men andra vänner?
Är det inte bättre att prata med personen som betett sig illa istället? 
Säga vad man tycker och tänker och förklara vad man gjort för fel. 
Så personen i fråga förstår att alkoholen inte är ens bästa vän och att man 
faktiskt inte klarar av att dricka i så stora mängder. 

Tror att de flesta tänker så här innest inne men varför blir man ändå sura
på varandra efter en fylleinsident?
Jag menar, det är ju inte så att de bara händer ibland att folk tar åt sig av fylle-
tjafs och fortsätter vara sur och nonchalant flera dagar efter...

Många frågor som snurrar i huvet som jag
egentligen inte tror att någon har ett bra svar på. 

Vissa har reagerat på de ja i tidigare inlägg skrivit "att det bara är familjen som
ALLTID finns för än" och det är precis de här jag menar. 
- Vänner, Riktiga vänner - klart att man bråkar med varandra, speciellt när 
kroppen fylls med alkohol. Men förstår inte varför man ska bli osams för det? 
Som sagt, varför inte ta tag i det direkt och prata ut om det istället? 
- En familjemedlem (i alla fall inte mina) skulle aldrig reagera på det sättet, 
hur illa jag än beter mig så vet jag att det ALLTID finns för mig, ALLTID. 
Förstår ni skillnaden, vad ja menar? 
Det tror jag att ni gör! 

Önskar att vi kunde börja bry oss ännu mer om våra närmaste. 
Vi är bara unga en gång i livet och vi måste hålla fast vid varandra. 
Det finns ingen andra chans, utan vi har bara en. 
Så snälla - ta vara på den. Det ska i vilket fall jag försöka att göra.
För man vet aldrig - Helt plötsligt så kanske en nära vän/familjemedlem inte finns
i livet längre, och hur skulle det då kännas om man gått omkring och vairt
sur på personen, för något jäkla fylletjafs.
Nae usch, kan inte ens föreställa mig hur hemskt det skulle va.